Varning för långt inlägg...

Vet att jag inte skrivit här på väldigt länge men det har verkligen inte funnits varken tid eller ork till det.
För er som följt den här bloggen vet ju att det har varit ganska så mycket problem kring min graviditet. Från vecka 12 ungefär så har det ju varit blödningar hit och dit.. Det har varit väldigt mycket helt enkelt, både fysiskt och psykiskt.

Det senaste i alla problemen är att mitt vatten har gått. De misstänker att det började läcka redan i slutet på Juli. I alla fall, när jag var inne på kontroll Söndagen den 18 augusti kunde de se att det var väldigt lite fostervatten kvar. Läkarna tyckte inte att det såg bra ut men eftersom jag hade UL inbokat den 20 augusti så tyckte de att vi kunde avvakta tills dess. Det tyckte inte bebisen i magen. Natten mellan den 18-19 augusti så fick jag regelbundna sammandragningar och på morgonen den 19e så forsade det ut något som liknade vatten uppblandat med blod. In ännu en gång till förlossningen för kontroll, denna gången kunde de inte så något vatten alls. Så jag blev inlagd direkt där och då. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tänka. Det var ju verkligen inte alls dags för någon typ av förlossning. Bebisen hade ju inte en chans till överlevnad vid den tiden.

Sedan dess har jag i alla fall legat inlagd på Special-BB på US i Linköping. Kan knappt förstå att det snart gått två veckor sedan jag blev inlagd. Tiden har passerat väldigt fort. Först var läkarna oroliga för att det kunde vara något fel i utvecklingen på bebisen. Men efter ett fosterdiagnostiskt ultraljud så fick vi se att allting såg perfekt ut. Den hade växt som den skulle, fanns inga tecken på missbildningar och urinvägar och njurar fanns där. Det enda problemet var att det fanns så lite vatten. De första dagarna/veckan var jag beordrad till 100% sängläge. Fick endast gå upp på toaletten. Men då det lugnade ner sig lite grann och inte rann lika mycket fick jag i alla fall tillåtelse att gå ut till matsalen för alla måltider. Skönt att få se något annat än bara mitt rum kan jag säga. Trots lite krångel de senaste nätterna med smärtsamma sammandragningar och blodblandat fostervatten verkar det som om tiden här gör nytta i alla fall. Jag har nu passerat den magiska gränsen av 23 fullgångna veckor och bebisen har nu en chans till överlevnad. Jag hoppas att veckorna kommer att ticka på i snabb takt nu. Helst skulle jag vilja komma över 30 veckor men det är verkligen ett drömmål i dagsläget. Som det är just nu tar vi en dag i taget och försöker blicka framåt så mycket som möjligt.

Personalen här är helt underbar! Det märks verkligen att de gillar sitt jobb. De gör verkligen allting för att man ska trivas så gott det går!
Vi har fått besök från en av barnläkarna från Avd 15 Neonatal IVA som pratade lite om vad vi kan förvänta oss om bebisen skulle vilja komma ut de närmaste veckorna. Vi var också borta och tittade på avdelningen, hur vårdrummen ser ut och vilka maskiner som kan tänkas användas. Det känns helt surrealistiskt att vi kommer att få ut en sån lite bebis som vi kanske inte ens kan hålla i famnen de första veckorna eller månaderna av dess liv. Men vi tar som sagt en dag i taget och hoppas på det bästa.

Nästa vecka när jag är 24+0 är det inbokat ett nytt fosterdiagnostiskt ultraljud för att kontrollera tillväxt, flödesmätning i navelsträngen och för att se fostervatten nivåerna. Hoppas på att det ska finnas mer vatten den här gången. Och att det kanske är möjligt att se om det är en liten kille eller tjej därinne. Inte för att det spelar någon roll så länge den klarar sig, men det skulle vara roligt att veta.

Jag varnade ju för ett långt inlägg... Kanske det är lite rörigt också men hoppas att ni förstår vad jag menar...

Ännu en morgon...

Vaknade som vanligt tidigt idag. Det känns som om man har någon sorts inställd biologisk klocka när man är gravid. En klocka som får en vakna tidigare och tidigare ju längre gången man blir i graviditeten...

Just den här morgonen var det väl däremot inte så himla roligt att vakna. Ännu en gång blöder det. Vilket det inte har gjort med färskt blod på väldigt länge. Just nu befinner jag mig i vecka 20+2 och alla som vi pratat med trodde ju att blödningarna skulle avta eller att det i alla fall inte skulle komma någon mer färsk blödning. 

Så jag fick ringa och väcka min stackars pappa som får komma hit. Sedan får jag fixa barnvakt till Benjamin och Hanna då det blir ännu ett besök in till sjukan idag... Men den här gången hör vi nog i alla fall till förlossningen. Vet inte riktigt om det är vecka 20 eller 21 som man börjar höra dit... Vi får väl se vad de säger....

Ska väl försöka uppdatera lite senare under dagen hur det har gått.

P o K så länge...