Med tanke på allting som händer så kanske det inte är konstigt att jag får känslan av att inte hänga med riktigt. Huvudet är riktigt tungt och jag känner mig trög rent ut sagt.
Natten som passerade började ganska så lugnt. Det småblödde lite under natten men inte med någon typ av smärta alls. Sedan vid femtiden smällde det till. Det kom massor med blod, till och med på största delen av skyddet i sängen. Samtidigt så fick jag som "mensvärk" men flera resor värre. Än en gång var det bara att larma så BM fick komma och hjälpa till. Och hon larmade även direkt till gyn/förlossningen. Upp kom läkaren och ville undersöka och se om det är något som händer "där nere" och hur bebisen mår. Allting såg ännu en gång bra ut. Bebisen rörde sig fint och hjärtat slog så fint. Det är bara för mig som det är nervpåfrestande att ha det så.
Något som kändes ännu mer konstigt var att läkaren som gjorde alla undersökningar var Dr, Guillermo Forfait som hade hand om mig i oktober när vi drabbades av missfallet. Det blev nästan som en svindlande Deja Vu känsla.. Men den här gången hade han ju inte riktigt så dåliga nyheter att berätta.
Men på grund av att det blödit så mycket har det även runnit med fostervatten ut. Så nu var det ännu en gång lite lite vatten inne hos "grodan". Men de kan ju som sagt inte säga hur mycket det påverkar allting då fostervattnet byts ut och återskapas ungefär var tredje timme. Vi får helt enkelt hoppas på att det finns lite fostervatten på "rätt" ställe så att "grodan" kan öva sina lungor i alla fall.
Nu blickar jag framåt, mot det fostermedicinska ultraljudet imorgon. Hoppas att jag får samma person som jag hade sist när jag var där. Inte för att hon kanske kommer ihåg hur allting såg ut när jag var där då. Men då görs i alla fall alla mätningar på samma sätt som förra gången. Annars kan ju vissa mätningar vara ganska godtyckliga med tanke hur ultraljudsteknikern väljer att "sätta" måtten.
En ljusglimt i det hela är att jag har lärt känna ett par som också är "långliggare" här. Vi befinner oss inte riktigt på samma ställe i "det jobbiga" då deras dotter förlöstes med kejsarsnitt i fredags i vecka 29+1. De har sin lilla prinsessa inne på Neo. Det är så skönt att höra de framsteg som hon gör trots att hon var så himla liten när hon föddes, bara 700 gram. Även om vi inte riktigt kan stötta varandra i det vi går igenom är det skönt att ha några att bara prata om vardagliga saker med. Och att kunna ha sällskap till de flesta måltiderna.
Det var väl det hela just nu. Kuratorn som jag kommit i kontakt med här har sagt att det kan vara bra att jag skriver något varje dag. Det behöver inte vara långa inlägg, men i alla fall något litet om hur dagen varit.
Det kan ju som sagt gå fort när det väl händer och då kommer dagarna fort flyta samman till ett töcken och då kan det vara skönt att i efterhand gå tillbaka och läsa vad man skrivit, så det ska jag försöka göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar