Den som säger att det bara är att kämpa sig igenom det och att man snart kommer känna sig bättre har nog aldrig känt riktig sorg. Det är ingenting som någonsin blir bättre. Det blir väl lite lättare att hantera det men det blir definitivt inte bättre.
Den ena dagen man vaknar kan man känna sig nästan "normal" tills något händer och helt plötsligt känns det som om man slits mitt itu. Som om man helt plötsligt har ett hål mitt i kroppen som man på något sätt måste hålla ihop. Nästa dag när man vaknar så börjar allting om igen. Antingen så känns det hemskt redan när man vaknar eller så gör det inte det. Men man vet att man i alla fall inte kommer kunna gå en hel dag utan att känna av det där hålet mer eller mindre.
Jag förstår inte hur de som råkar ut för det här med sitt första barn orkar med. Hur motiverat man då sig själv att ta sig upp ur sängen på morgonen? Jag har trots allt två friska och helt underbara barn. Men ändå så är det något som saknas och som alltid kommer göra det. Det spelar ingen roll vad någon säger. Det kommer aldrig bli bättre. Kanske lättare men inte bättre.
Jag förstår att det är svårt för er runt omkring att veta vad ni ska säga. Men vissa gånger är det faktiskt bättre att inte säga något alls. Jag förstår att ni försöker vara "peppande" och medkännande men det blir faktiskt väldigt fel ibland.
Ni som säger att det blir lättare ju mer man pratar om det. Ibland tror jag nästan ni säger det på grund av sensationslystnad. Vi har berättat det vi känner för, vill vi berätta mer så gör vi det.
För min egen del så klarar jag inte av att se andra gravida, mammor eller pappor med barnvagnar eller bebisar. På grund av detta så undviker jag vissa situationer. Det har även gjort att jag undvikit och undviker vissa personer i min omgivning. Vilket får mig att känna mig hemsk. Det är ju inte ert fel att det som hände har hänt. Men jag klarar helt enkelt inte av att träffa er. Jag är jätteglad för er skull men jag klarar helt enkelt inte av att träffa er öga mot öga, då skulle jag gå sönder.
Nu är det snart dags för jul och då kommer ännu ett sånt datum som är så jobbigt. Max var beräknad på Julafton. Vi visste ju ganska tidigt att han inte skulle komma då utan att han redan skulle finnas hos oss då. Men det fanns inte en tanke på att han skulle finnas enbart i våra hjärtan.
