Update efter helgen.

I helgen som var har vi firat Benjamin som fyllt tre år! Helt otroligt att tänka sig att det är tre år sedan som vi blev föräldrar för första gången. Var har tiden tagit vägen? Hela tjocka släkten var här och firade med fika och presenter. Benjamin var supernöjd med dagen!

(Varning för äckel!)

Det tråkiga var att från lunch och framåt så "läckte" jag eller vad man ska kalla det. Med ungefär 30-60 minuters mellanrum så rann det något blodblandat. Det var mycket tunnare än det blod som kommit förut. Det hade ju fortfarande samma brunaktiga färg men som sagt mycket tunnare. Till slut fram emot kvällen blev jag orolig för att det kunde var fostervatten som läckte. Ringde in till förlossningen men eftersom jag inte hör dit än så fick jag istället ringa gynjouren. De tyckte det var jättelustigt att inte förlossningen kunde ta emot oss men de sa att vi skulle åka direkt in till akuten så skulle vi bli omhändertagna. Vilken tur att vi hade en hel del gäster kvar som kunde anamma rollen som barnvakter. Eftersom det har varit ganska många besök in till akuten så packade jag denna gången med mig en väska med lite saker ifall att det skulle bli tal om den inläggningen som de har pratat om förut. 

Väl på plats så fick vi träffa den läkaren som vi hade efter Benjamins förlossningen. Vad är oddsen för det? Tre år senare exakt på samma dag och nästan exakt samma klockslag...

I alla fall så gjorde hon en vanlig undersökning samt både VUL och UL. Hon kunde i alla fall inte se att fosterhinnan hade gått sönder så hon trodde inte det var fostervatten. Möjligtvis att det hade sipprat ut lite genom hinnorna, hon kallade detta någonting men kommer inte ihåg vad. Hon såg däremot att blödningen ökat lite och att det blod som låg därinne hade bildat en koagel. Det fanns även vätska runt denna. Och bebisen sparkade som en galning mot allt detta. 

När hon gjorde det vanliga UL:et så kunde hon även se att det var lite lite fostervatten. Men inte för lite, men ändå lite. Vet inte riktigt hur de mäter sånt... Hon sa att det inte behövde vara någon fara eftersom det kan vara så att bebisen precis druckit en mängd vatten och inte kissat ut det ännu.. (det är så fostervattnet sköts under den här tiden tydligen) Men hon ville ändå att vi skulle komma in på återbesök i slutet på veckan så de kunde kontrollera allt detta igen.

Hon sa så här till oss, "det bästa är om ni ser på den här graviditeten från dag till dag, det ser inte helt becksvart ut idag men om det vill sig illa så kan du få missfall imorn, om en vecka, om en månad, eller inte alls. Det viktiga är att ni kommer in om du börjar få ont, får feber elller om det blöder mer. Om vattnet skulle gå vid de här veckorna så finns det ingen graviditet att prata om."

Så efter det här besöket ställer jag in mig på det värsta eftersom då kan det bara bli bättre. 

Vill bara att tiden ska gå så fort, så fort, så fort som möjligt nu! Orkar inte med mer problem nu.

Just nu är det bara att avvakta och se vad de kan se på återbesöket..

Blev visst väldigt långt, hoppas ni orkar läsa...

Om tiden bara kunde gå lite snabbare...

Igår gick jag in i vecka 18. Hoppas att tiden kommer gå snabbt, snabbt, snabbt nu.
Hade igår lite smärta i magen, det liksom högg till emellanåt. Samt att det fortfarande blöder, vilket läkaren sa att det kunde göra. Hoppas att medicinen ska börja verka så att vi snart kan se ett slut på allt detta. Vill bara vara en "vanlig" gravid mamma som väntar på att förlossningen ska starta på naturlig väg. Om det fortsätter på samma väg som vi har slagit in på nu så kommer det bli ett planerat snitt eller med stor sannolikhet akut snitt. Vilket jag absolut inte vill. Härom kvällen ringde jag in till Gyn på US i Lkpg och fick prata med läkaren som tog emot mig där i helgen. Hon var inte så orolig för bebisen som det såg ut just nu, däremot så var hon desto mer orolig för min skull. Själv är jag rädd för att bebisen inte får tillräckligt med syre eller näring och att det därför ska hända någonting som gör att den inte överlever. Därför hoppas jag att tiden nu ska gå snabbt så att vi passerar vecka 25 i alla fall. Ju längre bebisen stannar i magen desto bättre är det ju. Men om vi bara kommer över vecka 25 så finns det åtminstone en god chans för överlevnad.

Nog med tråkigheter. Nu ska jag och barnen ut och njuta i det sköna vädret en stund innan det är dags för lunch och lite middagsvila för oss alla. :D

P o K så länge...

Äckelmagade göra sig icke besvär! ;)

Jag har inte bloggat på väldigt länge. Det har varit väldigt mycket för oss ett tag nu och det har inte riktigt varit av högsta prio att blogga då. Men nu känns det som om det kanske kan vara på tiden....

Vet inte riktigt hur mycket man ska dela med sig på en offentlig blogg egentligen. Men det är väl kanske helt upp till den som skriver. Och om jag inte skulle berätta allting som hänt så känns det inte som om det vore någon idé att skriva något alls. so here goes....

Vi har fått reda på att vi väntar tillökning, eller vi har vetat om det ett tag. Det har varit mycket diskussioner hit och dit hur vi ska göra då vi redan har två underbara barn. Men till slut kände jag att jag inte skulle klara av att genomgå en abort. Inte med tanke på det hemska som hände i oktober förra året. Ni som inte har hängt med sedan så långt tillbaka så fick jag missfall då. Ganska hemskt, slutade med en skrapning efter över e
tt dygn med smärta och blod...

Så nu är det en nytt litet liv inuti min mage och allting var frid och fröjd. eller?
På midsommarafton när vi som vanligt kom hem till min farmor (en tradition som vi har varje år) började det att störtblöda. Det kom på allting. Trevlig midsommarafton för min del som inte hade några byxor som jag kunde ha på mig... Det kom alltså på kläderna och i badrummet. Min stackars farmor fick nog en chock (vi som inte ens berättat för någon än att jag var gravid) Jag stortjöt i en timme och sen fick jag samla mig eftersom vi hade med oss barnen. Ringde till Gyn på US som sa att det bara var att avvakta och sedan komma in om det blev värre eller om blödningen inte slutade. Dagen därpå blödde det fortfarande så vi åkte in. Döm av min förvåning när gynläkaren säger att hjärtat slår så fint och att allting med fostret ser bra ut... :O Hon kunde inte förklara vad det var som blödde men jag skulle ta det lugnt och återkomma om det blev samma sak igen, just då hade blödningen självklart slutat.
Vecka därpå startade och det började blöda igen. Fick återigen åka in till gyn som nu kunde konstatera att blödningen kom från moderkakan och att jag har partiell placenta previa. För er som inte vet vad det är så är det att moderkakan ligger för en bit av förlossningskanalen. Troligtvis kommer detta att växa bort. När livmodern växer så kommer den med största sannolikhet att dra med sig moderkakan "uppåt". Vilket jag hoppas på!! Men det är sånt som kommer märkas. Nästa gång jag ska in på RUL är 20e augusti, då är jag i vecka 22. Ligger moderkakan då kvar i samma läge måste jag in på ytterliggare kontroll i vecka 32. Men det är väl sånt som vi kommer att märka..

Annars så mår jag väl ganska så bra. Inget illamående längre vilket jag var de första 13 veckorna (inte kul!) Däremot är jag väldigt trött och får huvudvärk väldigt enkelt. Vilket beror på de blödningar som jag har från och till... Nu väntar jag bara på att få känna de där ordentliga sparkarna från det lilla livet där inne. <3 p="">
P o K så länge...